Welcome!
I am Johan Norberg, a Swedish freelance writer and a Senior Fellow at the Cato Institute. This is my blog, where I share my latest thoughts and explain my arguments for classical liberalism, free markets and globalisation.
Nu får ni väl skärpa er? Debattörer och politiker har faktiskt inte något att göra med hur Birgitta Ohlsson och hennes make lägger upp sitt familjeliv.
Lika lite som hon har att göra med hur min hustru och jag delar vår föräldraledighet.
I Metro kritiserar jag en borgerlighet som har så mycket myror i brallorna att de inte ens orkar vänta och se om Grekland går i konkurs, eurozonen bryter samman och vi får omfördelningspolitik på EU-nivå innan de pressar in oss i eurosamarbetet.
När Metro har bett mig kommentera superveckans debatter har jag bl a varnat för att en rätt nöjd och visionslös Reinfeldt börjar påminna om Persson 2006. Nu har Reinfeldt också börjat hitta på sin egen statistik.
I Metroskriver jag om en farlig myt om katastrofer:
"Situationen i Haiti framstår som än värre när vi hör att jordbävningen följdes av omänskligt beteende mitt i hopplösheten, av grymt utnyttjande, våldtäkter och mord. Men i takt med att allt fler kan berätta om egna erfarenheter får vi en annan bild, av haitier som gör stora uppoffringar för att hjälpa varandra och om fattiga som spontant sätter upp soppköp för andra. Vardagen präglades inte av kaos och våld, utan av lugn och solidaritet. De flesta räddningsoperationer utfördes spontant av andra nödlidande.
Vi tror ofta att människor i nöd har nära till paniken och våldet, och särskilt vanlig tycks föreställningen vara när det gäller fattiga och svarta. Men de som forskar om beteende i samband med katastrofer menar att det är en myt."
Our current debate over bailouts, stimulus packages and zero interest rates is a rerun of the Keynes vs Hayek debates over the depression. And nothing illustrates this better than this wonderful rap video, where the two economists come back to life for a conference on the economic crisis - and the night before, at the insistence of Keynes, they go out for a night on the town to explore the boom and bust cycle.
Den som vill veta varför det är så svårt att få till en saklig debatt om kvoteringsfrågan kan med fördel läsa Camilla Wagners svar på min DI-artikel i Veckans Affärer. Läs mitt utdrag i förra bloggposten om hur Lehman Brothers rekryterade en person som allmänt bedöms som inkompetent för att de ville vara politiskt korrekta, och varför det är problematiskt att på det viset leta efter en viss grupptillhörighet (oavsett om det är män eller kvinnor eller någon annan grupp) snarare än kompetens. Läs sedan hur Wagner sammanfattar mitt resonemang:
"[Norberg] skuldbelägger också Erin Callan, ekonomichef på Lehman Brothers, för finanskrisen. Anledningen till det är att hon är kvinna. Hade hon varit man hade hon haft mer kompetens av just finansbranschen, men det fanns tydligen ingen kvinna att uppringa med den erfarenheten. Inte i hela USA. Visst, han påpekar att det fanns andra inkompetenta i bolagets ledning, men det är bara hon som nämns vid namn i hans krönika. Slutsatsen är att om Lehman Brothers bara hade anställt en man hade allt varit som förr och vi kunde alla bo i vitkalkade små hus med välskötta rosenbuskar i rabatterna. I denna idyll skulle vi kvinnor kunna gå i städrock och papiljotter på dagarna för att framåt kvällen piffa till oss lite inför den allsmäktige mannens återkomst. Vilken tur att han valde att komma hem och försörja oss idag också. Hoppas att han kommer hem även imorgon så att vi slipper bo under en bro."
Jag citerar inte det här för att jag tänker försöka argumentera emot påståendet att jag är en grobian, utan för att sprida det till studenter av journalistik och argumentationsanalys som vill arkivera ett perfekt exempel på konsten att medvetet missförstå.
(För den som är intresserad av mina verkliga åsikter om kvinnor och kompetens kan t ex läsa här.)
IDagens Industri skriver jag om att moderaterna har kommit på ett fiffigt sätt att hjälpa alliansens småpartier att få fler väljare – genom att ta ställning för könskvotering till företagsstyrelser. Det finns nämligen få förslag som har samma potential att få kärnväljarna att överge moderaterna.
Samtidigt passar jag på att skärskåda en populär ordvits:
"Många har framfört argument för kvotering i samband med finanskrisen. Om Lehman Brothers bara hade varit Lehman Sisters hade vi inte haft det testosteronstinna risktagande som knäckte Wall Street, sägs det ofta med en finurlig formulering. Det är emellertid en tvetydig fyndighet, eftersom Lehman Brothers var ett progressivt företag som läxade upp konkurrenterna för att de inte var tillräckligt duktiga på att kvotera.
Lehman Brothers ville desperat få fram en kvinna på en hög chefspost och fastnade för Erin Callan som chief financial officer. Det presenterades som en seger för jämställdheten. En riktig Pyrrhusseger i så fall. Callan var skattejurist utan erfarenhet från finansvärlden och det var när hon gav motstridiga och oklara besked om Lehmans ställning under ett konferenssamtal som marknaden började känna blodvittring.
Nu fanns det förstås också gott om inkompetenta män på Lehman, så man ska inte dra för höga växlar på detta. Men det visar hur ödesdigert det kan vara att titta mer på kön än på kompetens."
In Forbes I write about how the US Congress´ crisis commission investigates everybody - except the two mortgage giants that Congress created:
"The Financial Crisis Inquiry Commission has started its work with a highly publicized two-day hearing in Washington, D.C. The Commission is supposed to find out what caused the financial crisis, but it seems like they are trying to enact Hamlet without the Prince of Denmark. Among all the bankers and regulators on stage during the hearings, there was not a single representative of the government-sponsored mortgage giants, Fannie Mae and Freddie Mac, which were major causes of the housing bubble. ...
Politicians wanted scapegoats on stage--Fannie and Freddie representatives would have functioned as a mirror."
I det senaste numret avNyliberalen recenserar Erik Lakomaa på ett trevligt sätt min bok En perfekt storm och hans övergripande omdöme är positivt:
"Norbergs styrka är som vanligt hans pedagogiska och tillgängliga upplägg och det är också en bedrift att skriva en bok av detta slag som inte blir inaktuell innan den kommer ut."
Men Lakomaa tycker också att det finns brister. Han tycker bl a att jag är för kritisk mot president Bush jämfört med Clinton och dessutom menar han att jag gör mig skyldig till ett sakfel:
"Det märks exempelvis att Norberg inte är ekonom. En ekonom hade påpekat att ´AAA´ i kreditbetyg inte är samma sak som ´Aaa´."
Här tycks det som att Lakomaa tror att jag blandar ihop två olika kreditbetyg, men så är icke fallet, jag använder dem i olika sammanhang. De båda betygen är nämligen inte samma sak, men de är de högsta man kan få hos olika kreditvärderingsinstitut: Standard & Poor´s och Fitch (AAA) respektive Moody´s (Aaa). Där jag skriver om de förra använder jag AAA och där jag skriver om Moody´s (pdf) använder jag Aaa.
Så ekonomen Lakomaa får bara A1 för sin recension, vilket betyder att recensionen totalt sett har "low risk", men ändå har delar som "suggest a susceptibility to impairment over the long term".
"The economic crisis could present an opportunity to harmonise taxation policy across EU member states, according to officials at the European Parliament who contributed to a major report on the future development of the EU. ...
The threat of bankruptcy of EU member states has become a ´realistic scenario,´ say the authors, who add that this might provide some hope for increased coordination between governments."
There are a lot of "end of the decade" lists, and all of them don´t deserve our attention. But the Atlas Foundation asked 22 classical liberal thinkers which were the most important books published this past decade that advance the cause of liberty. And I think that top ten list deserves some attention, partly because it makes a good reading list if you missed them, but most of all because I made the sixth spot.
Som jag skriver i Göteborgs-Posten var 00-talets stora historia att tekniken gjorde det möjligt för allt fler att vara med i allt fler avseenden. En viktig aspekt på detta var att allt starkare produktivkrafter sattes i händerna på människor i världens fattiga länder. Om 00-talet som årtiondet då södern och östern på allvar trädde fram på världsscenen skriver jag på SVT:s Debatt.
"Det var som vanligt i början av 00-talet. Världens rikaste man var amerikan, världens största bilföretag var amerikanskt och USA släppte ut mer koldioxid än något annat land.
Men i mitten av decenniet såg vår planet inte längre ut så. Världens rikaste man var plötsligt mexikan, världens största bilföretag japanskt och världens största koldioxidbov var Kina."
Så för att vara på den säkra sidan ägnar jag min största energi åt att blicka bakåt. På Göteborgs-Postens kultursida skriver jag om vad som definierade 2000-talets första tio år mer än något annat - och vad som kommer att ha störst betydelse för framtiden. Här en teaser:
"00-talet handlade inte om Usama och Obama. Det handlade om dig och mig och de krafter som tekniken och ekonomin satte i våra händer...
00-talet såg en pånyttfödelse av individualismen då den enskilda fick allt större makt att skapa sig själv och uttrycka sig. Men eftersom det också blev lättare att finna andra som vill bo i samma mentala värld blev det också en renässans för gemenskapen.
Partier och folkrörelser utmanades av ad hoc-grupper och bloggbävningar. Media blev we-dia, när läsarna och tittarna själva lade sig i på Youtube och bloggar. Journalister och forskare sökte kunskap genom att se vad vem som helst skrev på Wikipedia och de största bolagen använde mjukvara som anonyma datanördar meckade ihop på fritiden. Ungdomarna lämnade tv-apparaten och började själva utforma äventyren i interaktiva onlinespel och de kärlekskranka övergav krogen för nätet. [...]
1960-talet inspirerade oss till att utmana auktoriteter, men det gav oss inte verktygen att göra det på allvar. Det gav oss en institutionell skepsis och kverulans som bars vidare av dem som sedan tog över de mäktiga plattformarna, men det kunde inte mobilisera decentraliserade alternativ. Det stora med 00-talets globaliserade ekonomi och kommunikationsteknik är att det har givit oss verktygen."
Efter att i gårdagens Expressen ha givit en tioårsprognos förklarar jag i dagens Dagens Industri varför man inte ska ta den prognosen på för stort allvar. Här ett utdrag:
"Men egentligen är det ointressant vad jag tror. Det är ju bara en framskrivning av dagens trender kombinerat med några egna käpphästar. Så skapas prognoser i allmänhet och därför ska vi inte hysa så stor tilltro till dem.
Den amerikanske psykologen Philip Tetlock har under 20 års tid ställt 82 361 frågor till 284 akademiker och debattörer om framtiden: Kommer börsen att krascha? Kommer Sovjetunionen att upplösas? Vilket land blir EU-medlem härnäst?
Dokumentationen är förödande. Experter har ingen expertis. Åtminstone inte om framtiden. De är något bättre än slumpen, men inte mycket. Inte ens på sina egna expertområden är intellektuella så mycket bättre än en apa som kastar pil. De styrs av egna käpphästar och ju mer kunskap de har, desto mer argument kan de ge för dem – även när de är uppåt väggarna.
Ju oftare en debattör medverkar i akademiska tidskrifter eller TV-intervjuer, desto sämre är hennes förutsägelser. Kanske för att vi hellre lyssnar till dem som förser oss med hisnande framtidsperspektiv och stora teorier som förklarar allt än till dem som är mer nyanserade. Debatt är också underhållning.
Men genren är knepig i sig, som Yoda konstaterar i Rymdimperiet slår tillbaka: ´Svårt att se. Alltid i rörelse är framtiden´ Den som vill vara förberedd gör bäst i att lyssna till många olika experter, särskilt dem som har andra prognoser än de man själv tror på. Den som planerar utifrån olika scenarier, även de osannolika, kommer att klara sig bäst. Det är min enda säkra prognos för 2010-talet."
I Expressens serie om 2010-talet skriver jag i dag om att det blir årtiondet då vi får den stora finanskris som vi nu sköt upp:
"2010-talet började som 00-talet - med att vi drog en lättnadens suck över att vi klarat oss undan en djup ekonomisk kris. Först var det IT-bubblan som sprack, sedan kreditbubblan. I båda fallen kunde vi ganska snart därefter slicka såren, se tillväxten återkomma och blåsa på som vanligt.
Men denna snabba återhämtning gav båda gångerna upphov till en ny och värre kris. Den turbulens som hemsöker Sverige och världen i dag, år 2019, lade vi grunden till för tio år sedan."
När det visar sig att ingen i hela världen tror sig kunna driva SAAB med vinst är Peter Erikssons (MP) reaktion att skattebetalarna borde ha tvingats driva SAAB vidare med förlust. Och jag medger skamset att jag kan ha stått för 2009 års mest korkade uttalande när jag trodde att Miljöpartiet skulle kunna bli de nya gröna liberalerna.
Jag tillhör ju inte regeringens fans, men i en fråga gör de en historisk insats för ett bättre och mänskligare Sverige, typiskt nog är det på det område där de framställs som mest barbariska - sjukförsäkringen. Om detta skriver jag i Metro.
After reading this book, only a naive reader could argue that extra regulation can fix a boom. [...]
Financial Fiasco is good descriptive history and a welcome addition to the literature."
But Wilkes also thinks that I exaggerate the mistakes of the American government:
"Often [Norberg] seems ready to recognise that this bubble was a worldwide phenomenon, taking different forms wherever the easy money flowed; in fact, he writes about how ´pyramid schemes involving various assets will often start spontaneously´. It was not just for places with a Community Reinvestment Act, as Dubai’s recent collapse has shown. But this recognition sits uneasily with the idea that US housing was behind it all, and remains relatively unexplored."
And I agree completely. The US housing market was just one cause (and just one chapter in my book) and not the primary one. Easy money is more important and it results in different bubbles in different places. If I have ever given another impression, it was wrong of me.
But there is also a real difference of opinion between Wilkes and me. He writes:
"Ultimately, Austrian-style economics like this fails to appreciate the real damage caused by demand slumps. Blind faith that economic destruction will smoothly sort winners from losers leads its adherents into a knee-jerk condemnation of any government intervention. This ignores the evidence all around us. Indiscriminate financial meltdown brings arbitrary destruction upon countless businesses that are innocent of the ´sin´ of subprime lending."
I don´t think that the difference is that I (and others influenced by Austrian economics) do not recognize this. I agree that it is not a smooth process, but a very messy one. The difference is that we think that government intervention to help businesses that are hurt by a crisis always comes at a price, and that price (taxes, inflation, crowding out private borrowing) is paid by other businesses, those that are in a somewhat better shape, and would have been able to invest, expand and hire at an earlier stage.
So overall intervention does not reduce the burdens, it moves them from the less competetive businesses to the more competetive ones. Therefore, it makes the economy less productive and makes it more difficult to return to growth.
