Welcome!
I am Johan Norberg, a Swedish freelance writer and a Senior Fellow at the Cato Institute. This is my blog, where I share my latest thoughts and explain my arguments for classical liberalism, free markets and globalisation.
I Dagens Industri skriver jag om nedläggningen ingen bryr sig om:
"Om du var utomlands i onsdags kan du mycket väl ha missat att Astra Zeneca lägger ned i Lund och 900 jobb försvinner. För medan SAAB Automobile var förstanyhet under ett års tid var Astra Zeneca förstanyhet en enda dag. Att döma av mediebevakningen var det som om bolaget slukades av ett svart hål med en dragningskraft varken ljus eller ljud kunde undfly.
Ett gammalt förlustbringande bilföretag skapar medial hysteri, åtgärder krävs och skattebetalarna tvingas ställa upp med mångmiljardgarantier. Men när disputerade forskare får gå från det läkemedelsföretag som står för en femtedel av näringslivets forskning och utveckling lyfts inga ögonbryn. Ansvariga politiker ställs inte till svars, uppsagda intervjuas inte om sin oro och frågorna om vad det betyder för vår framtid som exportnation uteblir.
Det säger allt man behöver veta om systemfelen i vår politiska och mediala debatt."
I dag skriver jag ett inlägg i Svenska Dagbladets debatt om den intellektuella högern:
"Det är lätt att skåpa ut det som händer här hemma genom att hänvisa till att utlandet är så mycket livligare och smartare. Därför är det inte överraskande att Erik Wallrup försöker visa på den svenska intellektuella högerns frånvaro genom att jämföra med den föregivet tänkande högern i Italien, Frankrike och England.
Intressant nog fungerar tricket i båda riktningar. I England skrev tidskriften The Spectators chefredaktör Fraser Nelson nyligen avundsamt att ´Stockholm har en vibrerade intellektuell scen där liberala idéer blomstrar´...
När Erik Wallrup efterfrågar en höger i debatten om nationalstaten, biotekniken och miljön kan han inte vara omedveten om att den redan finns. Det är bara det att den inte står på Wallrups sida."
Nä, det finns inget hyckleri med att S-toppar utnyttjar RUT-avdraget. Det är som att påstå att jag hycklar när jag köper Svenska Dagladet och därmed drar nytta av ett presstöd som jag ogillar. Problemet är inte att de utnyttjar det, utan att de vill avskaffa det. Som jag skriver i Metro är det nämligen så här annars:
"Eftersom vi har så höga skatter i Sverige har vi gjort oss orimligt dyra för varandra.
Om du är en normalinkomsttagare som vill ge en person 300 kronor i handen för att han ska städa eller måla om måste du betala honom 724 kronor före inkomstskatt, arbetsgivaravgift och moms. För att du i sin tur ska tjäna ihop de 724 kronorna måste din arbetsgivare betala dig 1 352 kronor före skatt.
Du måste alltså arbeta fyra och en halv timme för att anlita en person en enda timme."
"Estetiskt och väsentligt är Norberg lika mycket en vänsterman, scientistisk i sin syn på politiken och med revolutionära instinkter. Nyliberalismens individualism är speciell, men är det – på olika sätt – i förhållande till både konservatismen och socialismen.
Typiskt var att Norberg under hösten lockades av Miljöpartiet och mera typiskt ändå att han ångrade sig med dåliga regleringar som skäl. Maria Wetterstrands fel var bara att hon råkat ta fel skiftnyckel."
Och jag måste medge att jag myser när jag blir utdefinierad från den konservativa Heidegger/Jünger-höger som har diskuterats i denna debatt. Med den har jag nämligen inte ett dyft gemensamt. Jag betraktar den tvärtom som en huvudfiende. Det är svårt att hitta någonting som t ex Heidegger ansåg där jag inte intar rakt motsatt åsikt.
Däremot börjar jag undra om vi inte ska tillämpa principen "femtielva strikes and you´re out" när det gäller Martinsson och hans ständiga karikatyrer av min position. All den tid han sparar in när han låter bli att läsa innantill kan väl ändå inte kompensera för den väldiga ansträngning som går åt till att försöka att inte förstå?
I dag försöker Martinsson alltså ge intrycket att jag vill ha en ingenjörsmässig politik som bara vänder sig mot miljöpartiet för att de har valt "dåliga regleringar" och "fel skiftnyckel" för att styra människan, när hela min kritik mot Wetterstrand gick ut på att det är fel att alls närma sig människan med skiftnyckeln som redskap, oavsett hur man vill vrida till och styra upp henne:
"...då spelar det ingen som helst roll att jag råkar dela [Wetterstrands] estetiska uppfattning, för den primära politiska frågan är vad man får använda statligt tvång till och om staten ska vara neutral mellan olika av livsstilar.
Jag sitter själv gärna på café och läser och skriver över en latte (eller ännu hellre en krämig cappuccino), men jag betackar mig för sällskap vid bordet av motvilliga gäster som bara hålls på plats av Wetterstrands politiska verktyg.
Jag föredrar själv att umgås med vänner och familj framför prylar och charter, men jag skulle hellre klippa rabattkuponger i Ullared och dricka svenskt kaffe på grisfesten resten av livet än använder staten för att tvinga folk att leva som jag.
Det är det som är själva innebörden av att vara liberal."
RÄTTELSE 14.20: Roland har bett mig att korrigera mitt påstående att han ständigt karikerar "min position", och det gör jag härmed. Det var slarvigt uttryckt och gav intryck att det rörde sig om personförföljelse. Vad jag menar är atthanständigtkarikerarliberalismensposition (som ju också råkar vara min, men det är en annan sak).
I Dagens Industri skriver jag om varför tyskarna får skylla sig själva när grekerna kör sin ekonomi och eurozonen i botten. Ett utdrag:
"Redan 2002 började tyskarna själva systematiskt bryta mot underskottsreglerna då förbundskansler Schröder var mer intresserad av att vinna val än av att skapa en stabil valutazon. Tyskarna fortsatte att tala väl om paktens betydelse, men som Dr Phil brukar säga är bara sju procent av vår kommunikation verbal. När det land som insisterade på regelverket struntade i det var det i praktiken dött. 2005 gav Tyskland tillsammans med Frankrike pakten så många undantag att den i dag i praktiken kommer med tillägget ´om ni inte tycker att det är olämpligt av något skäl´.
När de eurovänliga borgerliga partierna i Sverige i dag talar om hur viktig stabilitetspakten är undrar man var de har varit det senaste decenniet. Det känns lite som om en gaggig släkting skulle berätta om hur centralt det österrikisk-ungerska imperiet är för Europas stabilitet.
Euroländerna har varit som bergsklättrare, sammanbundna med ett rep, där var och en har berusat sig och ragglat omkring utan att se sig för, i övertygelsen om att de andra ska ha bättre fotfäste och kunna hålla dem uppe. Om de nu också ger Grekland en bailout har de tagit bort det sista motivet för andra att hålla sig nyktra. ...
Kombinera detta frikort för ansvarslöshet med att de flesta euroländer har ett växande skuldberg, en snabbt åldrande befolkning och oreformerade pensionssystem och frågan blir inte längre vem som ska rädda Grekland, utan vem som ska rädda Europa."
Right now I am writing about the Greek crisis. Here are some relevant quotes about the forthcoming bailout and how it might affect the eurozone:
"Nothing would weaken the euro more and bury the reputation of the monetary union as a community of stable money more than a blatant breach of the precept of financial policy discipline ... If the no bail-out clause is breached, all the dams will break. The Greek disease will spread".
"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
- Romano Prodi, then EU Commission President. Financial Times, 4 December 2001.
"We do not feel it would be wise to have a public discussion of such instruments, but if those instruments are called for, then you can take it that we will have those instruments"
"The European Union´s new president, Herman Van Rompuy, is calling for an ´economic government´ for thebloc, withcloserpolicy coordination and financialincentives for good performers."
Open Europe has a study about a Greek bailout, its cost and legality.
Det roligaste med nyheten att Maria Schottenius får lämna redaktörskapet på DN Kultur är inte att vi läsare slipper en intellektuelltundermålig och feg kulturchef. Det är att Schottenius, som nyligen gjorde gällande att begreppet "civilsamhälle" var en slapp och onödig form av "svengelska" (ej online), i stället hade tänkt bli ”Senior Culture Columnist”.
I Metro skriver jag om faran med att inte låta något gå i konkurs. Så här inleder jag:
"Häromdagen tipsade en svensk bank en av mina vänner om att köpa en Balkanfond, proppfull med grekiska värdepapper. Hur vågar de göra det när Grekland ogenerat har fifflat med statsfinanserna och står på randen av konkurs?
´Risken för att EU ska överge Grekland är liten´, förklarade banken entusiastiskt, och fortsatte: ´När EU lanserar sin räddningsplan kommer den grekiska börsen stiga´. Rekommendationen är glasklar: investera inte i det som fungerar bra, utan i det som fungerar så dåligt att någon annan måste gå in och rädda det.
I detta lilla köptips sammanfattas hela världsekonomins problem."
Om du är intresserad av mer kritisk granskning av Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden är Andreas Berghs snabbt skrivna, men djupt tänkta promemoria (pdf) om den vetenskapliga ambitionsnivån i boken helt nödvändig läsning.
Dessutom hittar Danne Nordling ett mycket märkligt fel i boken, som tyder på att det finns en hund begraven någonstans.
Uppiggande! Miljöpartiet flirtar friskt med oss cappuccinoliberaler genom att protestera mot att staten pumpar in skattebetalarnas pengar i förlustbringande flygindustri. Men vad ska vi rösta på som inte heller vill att statenpumpar in skattebetalarnas pengar i förlustbringande bilindustri?
In Dagens Industri I write about Richard Wilkinson´s och Kate Pickett´s bookThe Spirit Level (Jämlikhetsanden). It´s in Swedish online here.
The books makes two claims: (1) Rich, unequal countries have worse health and more social problems than rich, equal societies, and therefore, (2) if we become more unequal (in the economic sense) even though everybody get richer, we´ll see worse health and more social problems.
Some might remember that I made a similar claim in a global context in my In Defence of Glocal Capitalism - but I wrote about how unequal, poor countries do worse because they deny the poor access to land, credit, competition and education, which shuts them out from society completely. But I also showed that inequality in liberal, rich countries is not a problem, since it is more often the result of open competition between people who have the freedom and opportunity to compete.
The Spirit Level makes the case that it is a problem even there, but the book does not prove (1) and it does not even try to argue for (2). They show a series of scatter diagrams indicating that unequal societies have worse problems, but there is no analysis, no indication about how robust the relationships are, and they don´t try other variables to see if they can explain the relationship as well or better. And as John Kay points out in FT:
"If you remove the bold lines from the diagram, the pattern of points mostly looks random, and the data dominated by a few outliers."
Most of the findings is a result of unequal countries having more poor people, and poor suffer more social problems and worse health.
But most disappointing is that they don´t even try to argue for (2) that a country like Sweden would be worse if it became more unequal. They don´t look at changes over time. They just take it for granted, after having compared countries in a moment of time. That makes the book´s normative conclusion completely worthless, since countries like Sweden and US have become more unequal in recent years, and yet social problems have declined and our health has improved.
But there is research about this, Wilkinson and Pickett just ignore it. The Australian researcher Andrew Leigh used to think there was a link between inequality and health, so he looked at changes in equality over 100 years, and he can´t find a relationship. Another study shows that since 1980 there is actually an inverse relationship - the countries that increased inequality the most also improved health the most. "I had begun the project secretly hoping to find that inequality was bad", the researcher admits, "and wound up reluctantly reporting no such thing."
In a summary of the research on the subject, Angus Deaton looks at the evidence in detail, and concludes:
"The stories about income inequality affecting health are stronger than the evidence. ...
If it is poverty, not inequality, that drives mortality, so that income has a much bigger effect on health at low than high incomes, average income will eventually cease to be associated with poor health, while the effects of inequality will endure for much longer because, even in rich economies, there are some who are not so rich. Income inequality will continue to affect mortality until everyone ceases to be poor, which happens long after average income has risen out of the range of poverty. ...
But it is low incomes that are important, not inequality, and there is no evidence that making the rich richer, however undesirable that may be on other grounds, has any effect on the health of the poor or their children, provided that their own incomes are maintained."
In other words, poverty is the problem - not wealth.
(If you read Swedish see also AndreasBergh´s take on the book.)
Nu får ni väl skärpa er? Debattörer och politiker har faktiskt inte något att göra med hur Birgitta Ohlsson och hennes make lägger upp sitt familjeliv.
Lika lite som hon har att göra med hur min hustru och jag delar vår föräldraledighet.
I Metro kritiserar jag en borgerlighet som har så mycket myror i brallorna att de inte ens orkar vänta och se om Grekland går i konkurs, eurozonen bryter samman och vi får omfördelningspolitik på EU-nivå innan de pressar in oss i eurosamarbetet.
När Metro har bett mig kommentera superveckans debatter har jag bl a varnat för att en rätt nöjd och visionslös Reinfeldt börjar påminna om Persson 2006. Nu har Reinfeldt också börjat hitta på sin egen statistik.
I Metroskriver jag om en farlig myt om katastrofer:
"Situationen i Haiti framstår som än värre när vi hör att jordbävningen följdes av omänskligt beteende mitt i hopplösheten, av grymt utnyttjande, våldtäkter och mord. Men i takt med att allt fler kan berätta om egna erfarenheter får vi en annan bild, av haitier som gör stora uppoffringar för att hjälpa varandra och om fattiga som spontant sätter upp soppköp för andra. Vardagen präglades inte av kaos och våld, utan av lugn och solidaritet. De flesta räddningsoperationer utfördes spontant av andra nödlidande.
Vi tror ofta att människor i nöd har nära till paniken och våldet, och särskilt vanlig tycks föreställningen vara när det gäller fattiga och svarta. Men de som forskar om beteende i samband med katastrofer menar att det är en myt."
Our current debate over bailouts, stimulus packages and zero interest rates is a rerun of the Keynes vs Hayek debates over the depression. And nothing illustrates this better than this wonderful rap video, where the two economists come back to life for a conference on the economic crisis - and the night before, at the insistence of Keynes, they go out for a night on the town to explore the boom and bust cycle.
Den som vill veta varför det är så svårt att få till en saklig debatt om kvoteringsfrågan kan med fördel läsa Camilla Wagners svar på min DI-artikel i Veckans Affärer. Läs mitt utdrag i förra bloggposten om hur Lehman Brothers rekryterade en person som allmänt bedöms som inkompetent för att de ville vara politiskt korrekta, och varför det är problematiskt att på det viset leta efter en viss grupptillhörighet (oavsett om det är män eller kvinnor eller någon annan grupp) snarare än kompetens. Läs sedan hur Wagner sammanfattar mitt resonemang:
"[Norberg] skuldbelägger också Erin Callan, ekonomichef på Lehman Brothers, för finanskrisen. Anledningen till det är att hon är kvinna. Hade hon varit man hade hon haft mer kompetens av just finansbranschen, men det fanns tydligen ingen kvinna att uppringa med den erfarenheten. Inte i hela USA. Visst, han påpekar att det fanns andra inkompetenta i bolagets ledning, men det är bara hon som nämns vid namn i hans krönika. Slutsatsen är att om Lehman Brothers bara hade anställt en man hade allt varit som förr och vi kunde alla bo i vitkalkade små hus med välskötta rosenbuskar i rabatterna. I denna idyll skulle vi kvinnor kunna gå i städrock och papiljotter på dagarna för att framåt kvällen piffa till oss lite inför den allsmäktige mannens återkomst. Vilken tur att han valde att komma hem och försörja oss idag också. Hoppas att han kommer hem även imorgon så att vi slipper bo under en bro."
Jag citerar inte det här för att jag tänker försöka argumentera emot påståendet att jag är en grobian, utan för att sprida det till studenter av journalistik och argumentationsanalys som vill arkivera ett perfekt exempel på konsten att medvetet missförstå.
(För den som är intresserad av mina verkliga åsikter om kvinnor och kompetens kan t ex läsa här.)
IDagens Industri skriver jag om att moderaterna har kommit på ett fiffigt sätt att hjälpa alliansens småpartier att få fler väljare – genom att ta ställning för könskvotering till företagsstyrelser. Det finns nämligen få förslag som har samma potential att få kärnväljarna att överge moderaterna.
Samtidigt passar jag på att skärskåda en populär ordvits:
"Många har framfört argument för kvotering i samband med finanskrisen. Om Lehman Brothers bara hade varit Lehman Sisters hade vi inte haft det testosteronstinna risktagande som knäckte Wall Street, sägs det ofta med en finurlig formulering. Det är emellertid en tvetydig fyndighet, eftersom Lehman Brothers var ett progressivt företag som läxade upp konkurrenterna för att de inte var tillräckligt duktiga på att kvotera.
Lehman Brothers ville desperat få fram en kvinna på en hög chefspost och fastnade för Erin Callan som chief financial officer. Det presenterades som en seger för jämställdheten. En riktig Pyrrhusseger i så fall. Callan var skattejurist utan erfarenhet från finansvärlden och det var när hon gav motstridiga och oklara besked om Lehmans ställning under ett konferenssamtal som marknaden började känna blodvittring.
Nu fanns det förstås också gott om inkompetenta män på Lehman, så man ska inte dra för höga växlar på detta. Men det visar hur ödesdigert det kan vara att titta mer på kön än på kompetens."
