Welcome!
I am Johan Norberg, a Swedish freelance writer and a Senior Fellow at the Cato Institute. This is my blog, where I share my latest thoughts and explain my arguments for classical liberalism, free markets and globalisation.
Recently, a low-quality version of our documentary Overdose: The Next Financial Crisis, based on my book Financial Fiasco, began to circulate online, and got 30,000 viewers in a manner of days. Then the distributor decided to put the real version online, so that people would be able to see it as it is meant to be.
So at last, here it is on Youtube, our warning that there is a risk that the worst is yet to come. Enjoy! (If that is the right word...)
I nya numret av Neo får jag och en rad andra opinionsbildare berätta hur vi tänker rösta. Jag använder uteslutningsmetoden och råkar utesluta nästan alla. Så här ser det ut när jag kommer till de tre sista:
"De nya folkhems- & fokusgruppsmoderaterna är otänkbara för alla som har principer. Det är väl därför det går så bra för dem.
Egentligen står jag rätt nära FP, men jag tappar hakan varje gång jag drar mig till minnes att de profilerar sig på övervakning, auktoritär skolpolitik och Euron – samtidigt som den kollapsar.
Centern då? Tja. De har genomfört ett imponerande förnyelsearbete och i många frågor är de liberalast. Å andra sidan sitter många gamla ränder kvar och jag är fortfarande bedrövad över FRA-lagen. Å andra sidan är jag en smula lockad att rösta just nu, för att hålla SD ute ur riksdagen och Ohly ute ur regeringen. Så det är inte omöjligt att jag kryssar någon frihetlig centerkandidat– och blir besviken efteråt som vanligt."
Jo, jag är ogin mot de allt mer moderata moderaterna och ännu mer nu när de ser ut att bli så dominerande. Då är det extra viktigt att vi stärker motvikter och pådrivare (t ex om värnskatten och arbetsrätten) i de andra allianspartierna.
Men eftersom jag tycker det måste jag i ärlighetens namn också meddela att några av de bästa riksdagskandidaterna är just moderater. När jag gör SVT:s och SR:s valkompass är den kandidat i Stockholms stad som ligger närmast mina åsikter Tobias Sjö, nummer 18 på Moderaternas lista, strax före Gustaf Hoffstedt (M) och Fredrick Federley (C), och om jag var skriven i Stockholms län skulle det efter segraren Magnus Andersson (C) följa Johnny Munkhammar(M) och en hel rad moderater.
I debatten om liberalismens ställning på DN Kultur varnar jag för att ett större problem än att liberalismen är illa omtyckt av en bunt vänsterintellektuella är att den blir ihjälkramad av alla andra.
I am travelling around in beautiful Australia now and won´t be very active online until mid-August.
An election campaign is going on here and it seems like both the Labor government and the opposition Liberals have decided that the most important message is that Australia is full, there is no room for more people, we need a "small Australia".
This is a bit of a surprise, because there is no one here. A country of America´s size - with no more than 22 million people.
And it´s especially surprising to hear this hostility to late arrivals from Prime Minister Julia Gillard, born in Wales, and opposition leader Tony Abbot, born in London.
Foresseminariet i Almedalen där jag diskuterade den svenska liberalismens historia (och i någon mån dess framtid) med Andreas Bergh och Anders Johnson finns online här.
Min Neodebatt med Miljöpartiets sympatiska språkrör Maria Wetterstrand blev verkligen riktigt livad, och så överfull att en del av dem som hade turen att komma in fick stå längs med väggarna eller sitta på golvet.
Enligt Upsala Nya Tidning var det årets seminarium, det där som "alla talar om efteråt" och i Aftonbladet förklarar Lisa Magnusson att det var en "fantastiskt bra debatt", medan Isobel Hadley-Kamptz twittrade att debatten var bäst i Almedalen då vi "mitt i denna åsiktsmånglarnas marknad återupprättade tron på det politiska samtalet". Och enligt Makthavares Almedalssammanfattning var vår debatt den ”mest hajpade”. Mattias Svensson samlar många av reaktionerna.
Om jag själv får framföra en teori om varför det blev annorlunda skulle jag säga att de flesta politiska debatter tyvärr handlar om att blåsa upp och käbbla om mycket små meningsskiljaktigheter, medan vår debatt handlade om att på ett öppet och trevligt sätt avhandla både gemensamma nämnare och avgrundsdjupa skillnader (även om det hade varit intressant att få dröja kvar längre vid många frågor i stället för att ständigt hasta vidare).
Jag talade t ex både om de frågor där Miljöpartiet är lockande för en liberal – som synen på decentralisering, migration, HBT-frågor, och övervakning, men också om det som stöter bort – teknikskepsis, globaliseringskritik, livsstilsmoralism.
Jag tycker att debatten tydligt visade att Maria Wetterstrand verkligen är betydligt liberalare än sitt parti. När jag påtalade förmynderi och moralism i partiets program (som t ex 30-timmarsvecka, sockerskatt, 20 år på krogen, minskade införselkvoter, reklamreglering, kvoterad föräldraförsäkring, och kraven på en kommunal biograf i Stockholm som visar rätt film - somligt hämtat från denna rapport) tog hon i några fall försiktigt avstånd från det och erkände att det ibland funnits en vilja att styra folk till en livsstil i partiet och såg det som ett problem.
Wetterstrand förklarade att hon verkligen ville låta folk leva som de vill, endast begränsat av de gränser som hon menar att planetens överlevnad sätter. Detta var högintressant då jag menade att många Miljöpartister drivs mindre av en ren miljömedvetenhet och mer av naturromantik, en estetisk och anti-liberal uppfattning om att det industriella, teknologiska, storskaliga och snabbmatiga samhället är dåligt och måste bekämpas, oavsett dess miljömässiga konsekvenser.
Jag ställde en hypotetisk fråga för att avgöra på vilken sida Wetterstrand hamnar. Jag frågade om hon skulle tycka att det var okej med bilsamhället, storskaligheten, tekniken och tillväxten om vi kunde hitta drivmedel, energislag och produktionssätt till detta som inte påverkade miljön. Efter att jag också kompletterat med att det inte gick ut över världens fattiga (utan tvärtom gynnar dem) svarade hon ”ja”.
Och då respekterar jag hennes idémässiga drivkraft och misstänker att hon är i minoritet i partiet. Hon säger egentligen att människor ska vara fria att göra vad de vill så länge det inte går ut över andra eller miljön. Jag har naturligtvis en annan syn än hon på vad som ska räknas som miljöförstöring och vad som ska räknas som en positiv miljöförändring – och vände mig mot MP:s idé att man inte får använda GMOs och kärnkraft för att rädda miljön – men jag kan ändå se varför Wetterstrandianismen kan vara tilltalande för många liberaler.
För att försäkra mig om att hon verkligen menade det hon sade frågade jag om det alltså var ok med Ullared (med dess supermarknad känd från TV) om det inte förstörde miljön. Hon svarade ja.
Härligt. Liberala instinkter, trots allt.
Som satt kvar i två dagar. För i dag förklarade Miljöpartiet att de vill förbjuda uppförandet av nya externa köpcentrum under åtminstone fem års tid. Inte främst av miljöskäl, utan för att det skulle gynna dyra småbutiker i centrum, så att stadskärnorna blir mer som miljöpartister tycker att de ska vara. I sak har de fel, enligt Aftonbladets lögndetektor, men med det kan det vara hur som helst. Det intressanta är att partiet de facto vill förbjuda nya Ullareds för att de bara råkar vilja ha det på ett visst sätt, på grund av deras estetiska uppfattning.
Den stora bristen med Miljöpartiet är att det saknar en teori om varför frihet fungerar. Företrädare talar gärna om frihet och tolerans och om att man ska leva och låta leva, men de har inte någon berättelse om vad som gör att det fungerar och får goda konsekvenser, ingen teori om spontana ordningar, inget intresse för marknadens mekanismer, trial-and-error, kreativ förstörelse eller liknande. Så varje gång de stöter på ett samhällsproblem har de, trots sina föresatser, inget förtroende för att människor i frivillig samverkan ska kunna lösa det, och i stället tar de fram de verktyg som ligger längst fram i redskapsboden – förbud, regleringar, skatter.
Om det enda verktyg man har är en hammare ser många huvuden ut som sådana man måste banka vett i. Särskilt om de hittar fel på Svenssons – minoriteter kan nog få utöva sin frihet, men när majoriteten inte behagar leva som Miljöpartister måste de tydligen tvingas till det goda livet. Som jag uttryckte det under debatten:
"Allt är okej för Miljöpartiet - om man inte lever på ett heteronormativt sätt där mamma är hemma mer, där man jobbar mycket, där man dricker alkohol, importerar från andra länder, äter glass eller andra sockerprodukter, ser amerikansk film eller vill flyga till Kanarieöarna på semester."
I vissa fall håller Maria Wetterstrand säkert emot. Men mot ett överdrivet och pedantiskt ordningssinne kämpar även gudarna förgäves. Med andra ord står min inledande reflektion under debatten fast (som jag för övrigt har lånat av alltid briljante Fredrik Westerlund):
Vissa säger att problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på sossarna och Lars Ohly. Men det är värre än så. Det verkliga problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på Miljöpartiet.
Nu är jag på färjan på väg mot Almedalen, där jag under veckan kommer att medverka vid tre seminarier:
I morgon, måndag kl 10.30, kommer jag att prata om den svenska liberalismens historia på "Liberala dagen" arrangerad av Fores. Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
På tisdag, 6 juli kl 13-15 diskuterar jag vad vi lärde av finanskrisen, med bl a Mats Odell och Bo Lundgren, på ett seminarium ordnat av Företagarna. Mellangatan 9.
På torsdag, 7 juli, kl 10-11 är det grande finale, då jag debatterar med Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand, under rubriken "Hur liberala är de gröna och hur gröna är de liberala?", arrangerat av Neo. Wisby Strand, Strandvägen 4.
"Det kallas fotbolls-VM, men i praktiken har det varit en europeisk affär. I varje världsmästerskap sedan 1934 har Europa haft flest lag i kvartsfinal – tills i år, då Sydamerika dominerar. Afrika är fortfarande med och Asien åkte ut först efter straffar. Medan 2006 års finalister, Italien och Frankrike, slogs ut redan i gruppspelet kommer antingen Ghana eller Uruguay att gå till semifinal i år.
Är det inte paradoxalt när europeiska lag dominerar fotbollsvärlden? Nej. Det enda yrke där vi har fri arbetskraftsinvandring är fotbollens. Av de runt 2 600 som spelar professionellt i spanska, italienska, franska, engelska och tyska ligan är 800 födda och rekryterade utomlands. Om man är öppen för de största talangerna från hela världen blir man bäst.
Det hjälper även dessa talanger. I en sluten värld skulle de spela hemma, utan tillgång till stora resurser, den hårdaste konkurrensen och den bästa träningen. Men av Ghanas 23 landslagsspelare spelar 20 i utländska ligor, där de till vardags får möta de främsta och tränas av de bästa. Då utvecklas de och kan föra sina länder till större framgångar. Konkurrensen skärps och mästerskapen blir mer oförutsägbara. Vid VM 1950 skiljde i genomsnitt 2,5 mål lagen åt per match. Nu är vi nere på 1,2 mål.
Fotbollen speglar en globaliserad värld där fler länder får chansen att delta tack vare friare handel och friare rörlighet. Västvärlden brukade dominera världsekonomin, men i takt med att fattigare länder har öppnat sina ekonomier har de fått del av investeringar, nya idéer och ny teknik. Samtidigt tvingas deras företag konkurrera internationellt, vilket får dem att prestera bättre. Nu kommer passagerarplan, mjukvara och datorer från länder som Brasilien, Indien och Kina."
I Dagens Industri(endast för prenumeranter) trädde jag igår fram till ståldbadens försvar. Ett utdrag:
"Efter krigsslutet 1945 stod världen inför en ny stor depression. Det var alla kloka personer överens om. ´Varning för fredsoptimism´ utropade Gunnar Myrdal och socialdemokraternas efterkrigsprogram menade att näringslivet måste socialiseras för att mildra den kommande krisen. De internationella tongångarna var snarlika. I det amerikanska facket talades det om en arbetslöshet på över 30 procent.
Detta utläste man ur den keynesianska teorin om ekonomiska cykler som alla nyförälskat sig i. Med militärutgifter och massiv skuldsättning hade staterna skapat historiens största stimulanspaket. Men 1945 monterades krigsproduktionen ned och soldaterna återvände hem utan arbete. Teorin förutspådde att efterfrågan skulle kollapsa och ekonomin störtdyka.
Men i dag minns ingen den stora fredsdepressionen 1946, för det blev ingen. Det blev i stället början på rekordåren. När staterna minskade utgifterna och betalade av sina skulder vågade företagen investera igen. Fabriker som inte längre behövde producera tanks kunde börja producera bilar och TV-apparater. Arbetslösheten i USA låg kvar under 4,5 procent.
Vi bör minnas den största depression vi aldrig fick när många nu utgår från att återhämtningen hotas av europeiska sparprogram. Automatiska samband mellan sparpaket och konjunkturnedgångar finns nämligen bara i keynesianska läroböcker. ...
Om statens underskott blir för stora sätter konsumenter och investerare nämligen inte på sig spenderbyxorna, utan svångremmarna. De vet att de kommer att få betala för kalaset senare genom skatter, nedskärningar eller inflation. Eftersom de inte vet hur späs osäkerheten på. Dessutom bestraffas slösaktiga länder ofta med höjda räntor. Den som är satt i skuld är inte fri, som 90-talets store budgetsanerare konstaterade."
Here I am on C-SPAN, discussing how bailouts, stimulus packages and zero interest rates create new bubbles, especially in emerging markets. The message is not new, but the shirt is.
Varmt tack till alla entusiastiska deltagare i gårdagens releasefest och för alla som har varit vid min sida under dessa år.
Jag inledde festen med att läsa högt ur mitt krav på att statsapparaten ska elimineras, publicerat i skoltidningen 1990. Och precis sådan är boken tänkt - utan skygglappar och retuscheringar, en bild av vad jag har tyckt, tänkt och skrivit under 20 års aktivitet - om stat, censur, invandring, välfärdsstaten, kungen, tillväxtfascism, de borgerliga, socialdemokraterna, anarki, absint, abort, kärlek, värnplikt, miljöpolitik, narkotika, månlandningen, julafton, Irak, EU, Pinochet, Tolkien, Gud, Marx, Star Trek, Hjalmar Söderberg och mycket, mycket annat.
Artiklarna och utdragen introduceras med texter som beskriver hur anarkisten blev frihetsfrontare som blev timbroit som blev frilansare. Det är läsning som gör mig ömsoms stolt, ömsom generad.
Bokens bilder på mina olika frisyrer har samma effekt.
I När människan skapade världen skrev jag om forskning som visade att ju mer befolkningar använder sig av marknadstransaktioner, desto mer generösa tycks de vara när de deltar i ekonomiska experiment av typen ultimatumspelet och diktatorsspelet.
Nu har försöken upprepats med andra grupper och resultaten står sig. Det skriver jag om idag i Dagens Industri (prenumeranter only):
"Det visade sig att ju mer modern och marknadsbaserad kultur försökspersonerna levde i, desto mer erbjöd de motspelaren och desto mer gav de upp för att bestraffa dem som var allt för själviska.
De minst generösa i försöken var en grupp nomader i Tanzania, de mest generösa var lönearbetare i Missouri. Ju större erfarenhet som grupperna däremellan hade av att köpa, sälja, byta och förhandla, desto mer ´rättvisa´ var de enligt forskarna. Forskarna har tidigare gjort försök med andra grupper, men fick samma resultat, så de tycks stå på stadig grund.
En tolkning är att den som regelbundet handlar och förhandlar med andra människor utvecklar ett intresse för andras preferenser, en blick för vad även de vill ha ut av utbytet. Det bidrar till ens sinne för rättvisa och påverkar ens beteende i framtida möten. Insikten att kunden alltid har rätt finns inte i generna, det är något vi lär oss när kunden annars kan gå någon annanstans.
Vänsterintellektuella som hävdar att människan inte alls motsvarar de ekonomiska modellernas egenintresserade vinstmaximerare tycks ha rätt. Men intressant nog kan det vara fria marknader som har gjort att vi inte längre gör det."
Nya numret av magasinet Neo är här. Missa inte Ulf Elfvins (pdf) artikel.
I temat om stora pengar är jag med på ett par hörn. I ett reportage av Mattias Svensson(pdf) bidrar jag genom att kora regeringens två mest korkade uttalanden under finanskrisen och i en artikel berättar jag om de stora finansbolagen som inte bara är too big to fail, utan också too big to run. Så här börjar historien:
"De behövde en avkopplande semester sommaren 2007. Ledningen i den schweiziska banken UBS hade just känt de första vindpustarna från den kommande finansiella stormen och försiktigt minskat sin exponering mot den amerikanska bostadsmarknaden. Men varken solbränna eller laddade batterier gjorde ordföranden Marcel Ospel och hans kolleger bättre förberedda för den information de skulle möta när de var tillbaka på jobbet.
Vid ett möte den 6 augusti fick Ospel och bankens VD ett besked från ledningen för investmentdelen av banken, som fick blodet att frysa i deras ådror: Stort isberg – rakt föröver."
Den 7:e juni publicerar Hydra Förlag min nya bok Fragment och argument 1990-2010, en volym som samlar mina bästa och sämsta texter under 20 års aktivitet, med nyskrivna introduktioner.
Releasefesten äger rum måndagen den 7:e juni på Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.
Fritt inträde. Jag pratar kl 18.
Det vore himla kul att se dig där. Antalet platser är begränsat, så om du vill gå, svara omgående till info@hydraforlag.se.
"Se den. Jag har gjort det och fann mig själv nicka entusiastiskt instämmande med jämna mellanrum. Den har undertiteln ´En film om nästa finanskris´ och tro mig – när du sett Johan Norbergs film är du inte längre lika säker på att en sådan är långt borta bortom nästa konjunkturcykel. Kanske befinner vi oss redan i början av den."
