Vår goda oro

Vi har inget att frukta utom fruktan själv, men kanske ska vi inte vara så rädda för fruktan heller. Människans förmåga att hitta problem är en kompass i jakten på en bättre framtid.

Goda nyheter: vi har just upplevt det bästa halvseklet i mänsklighetens historia. På 50 år har världshungern, världsfattigdomen, spädbarnsdödligheten och analfabetismen minskat med mer än två tredjedelar.

Hur hade ditt liv tett sig om du hade levt 1950 i stället för i dag? Statistiken visar att du hade löpt dubbelt så stor risk att leva i en diktatur och tre gånger så stor risk att svälta. Du hade varit en tredjedel så rik, löpt mer än 100 gånger så stor risk att dö i krig, och ditt liv hade varit ungefär 20 år kortare. Och du hade förmodligen inte kunnat läsa den här artikeln, för inte mer än en tredjedel av världens befolkning var läskunnig.

Kort sagt: Det har faktiskt gått rätt bra under det senaste halvseklet. Bättre än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Jo, så är det faktiskt. Det är bara att konsultera officiella dokument från FN, UNDP, WHO, Unesco, Världsbanken, Freedom House och Human Security Report. Men nej, du behöver inte skämmas om du inte känner till det, för det är inte vardagsmat i debatt och medier. Vår offentliga diskussion handlar oftare om varför allt blir sämre, farligare och mer fettbildande. Det bigotta, farliga och utfattiga 1950-talet betraktas som en guldålder med välstånd, social sammanhållning och rediga frisyrer.

Vi ser inte utvecklingen. Sida:s undersökningar tyder på att blott var femte svensk är medveten om de massiva globala framstegen. Med hjälp av Demoskop gjorde jag nyligen en undersökning om svenskars föreställningar om miljön. Luftföroreningar, försurning, sjöar, skogar, oljeutsläpp – indikatorer som alla pekade på stora miljöförbättringar. Samtliga grupper, oavsett kön, inkomst eller arbete, svarade fel på samtliga frågor. Alla trodde att allt hade blivit sämre.

Det väcker frågan vilka mentala mekanismer det är som gör att vi ständigt skämmer ihjäl oss, och varför vi kroniskt överskattar problem och ignorerar framsteg. Förmodligen finns det minst 4 miljoner skäl till detta. För under så många år har humanoider vandrat på jorden och samlat och jagat ihop mat för dagen. Den som efter måltiden lutade sig tillbaka och bekymmersfritt tänkte att livet är gott var nog inte bekymmersfri så länge. Hungern kunde slå till redan nästa dag och naturen hotade ständigt. Sangviniska arvsanlag blev inte långlivade.

Förmodligen fanns det de som fortsatte att jaga och samla lite till, för säkerhets skull. De som satt uppe vid lägerelden och oroligt spejade mot horisonten efter potentiella risker och hot. De hann aldrig glädja sig åt vunna segrar, men hann å andra sidan undan i tid när rovdjur och stormar hotade. De överlevde, reproducerade sig och fyllde vår genuppsättning med sin oro, stress och ångest.

Det är evolutionens fel att vi aldrig är riktigt nöjda. Så fort vi har löst ett gammalt problem slutar vi tänka på det, och koncentrerar oss i stället på nästa problem. ”Ingen mat: ett problem. Mycket mat: många problem” lyder ett ordspråk. Den som inte har mat koncentrerar all sin energi på att finna den. Den som re